Europa skapar berg av avfall varje dag. Förpackningar, elektronik, textilier - allt vi använder måste så småningom samlas in, återvinnas eller kasseras på ett säkert sätt. I åratal har kostnaderna för att hantera detta avfall lagts på kommunerna och i slutändan på alla konsumenter. I själva verket betalade alla lika mycket och inte för det de producerade och använde.

På så sätt var det inte rättvist, det var inte transparent och det uppmuntrade inte företag att utforma produkter som håller längre eller kan återvinnas. Och det var därför EU införde EPR.

Lägre skatter (och därmed lägre priser) för mer hållbara alternativ kommer att leda till mindre avfall, smartare design och ett verkligt steg framåt mot en cirkulär ekonomi.

EPR ger vägledning, andra lagar styr

EPR är inte en lag. Istället är det en princip som styr många (nya) lagar som är kopplade till att förbättra återanvändning, reparation och återvinningslösningar. Till exempel dök EPR först upp i lagstiftningen för elektronik (WEEE-direktivet) och batterier. Idag utvidgas den till att omfatta fler produktgrupper (t.ex. textilier) och förstärks med tuffare krav, som den nya förordningen om förpackningar och förpackningsavfall (PPWR).

För att vara tydlig: EPR är principen, inte själva lagen. PPWR är (till exempel) en separat EU-lag, men den bygger på EPR-principen.

Målet med utökat producentansvar är enkelt: producenterna ska ta ansvar för hela livscykeln för de produkter de släpper ut på marknaden. Men även om idén är enkel är det lite mer komplicerat hur det fungerar i praktiken.EPR är inte ett system som passar alla. Det är noggrant utformat för att hantera det faktum att olika produkter och material skapar mycket olika utmaningar när det gäller avfall.

En plastflaska har till exempel en helt annan återvinningsresa än en tvättmaskin. Det är därför som varje produktgrupp har sina egna regler, avgifter och rapporteringskrav.Gemensamt för alla system är att avgifterna ofta beräknas per kilogram material som släpps ut på marknaden.

Men det stannar inte där - typen av material spelar också roll. Ju svårare något är att återanvända, reparera eller återvinna, desto högre blir kostnaden. Å andra sidan belönas mer hållbara materialval med lägre avgifter (även kallat ekomodulering).Tänk på textilier: bomull som är certifierad enligt Oeko-Tex eller Better Cotton (BCI) kan ha lägre EPR-kostnader jämfört med standardbomull, eftersom den produceras på ett mer ansvarsfullt sätt.

Detsamma gäller för plast: återvunnen plast har vanligtvis lägre avgifter än jungfrulig plast, eftersom den minskar avfallet och stöder den cirkulära ekonomin.På så sätt gör EPR mer än att bara flytta kostnader från skattebetalarna till producenterna.

Den driver aktivt företagen att göra bättre design- och materialval, belönar dem som investerar i hållbarhet och styr marknaden mot smartare och mer (verkligt uppmätta och beprövade) hållbara lösningar.

EPR är som sagt inte en lag, men den styr lagar inom olika kategorier. Nedan förklaras några av lagarna och direktiven, inklusive deras konsekvenser.

1.  Förpackningar (PPWR): Förpackningar är en av de mest utbredda EPR-kategorierna. Producenterna betalar avgifter baserat på typ, vikt och material för de förpackningar som de släpper ut på marknaden. 
2. Textilier (ramdirektivet om avfall): Med tanke på det ökande fokuset på textilavfall under de senaste åren utvecklas nu specifika EPR-relaterade system för denna kategori, som måste genomföras mellan 2025 och 2027. Vissa länder, som Frankrike och Nederländerna, började redan för några år sedan.
3. Elektronik (WEEE - avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter): fokuserar på säker hantering av farliga material i elektronik och på att säkerställa att värdefulla komponenter återvinns. Redan fullt aktiv, men målen för insamling och behandling blir allt strängare.
4. Batterier (Batteridirektivet): På grund av det farliga innehållet och de värdefulla materialen säkerställer systemen för batterier att de samlas in och återvinns på rätt sätt för att förhindra föroreningar och återvinna viktiga råvaror. Direktivet har varit aktivt sedan 2007, men nya EU-regler måste vara på plats senast i augusti 2025. Dessa inkluderar nya rapporterings- och återvinningsmål.

De varierande skyldigheterna

Skyldigheterna för EPR finns på olika nivåer och skiljer sig åt mellan olika lagar eller direktiv och ofta också mellan olika länder. De skyldigheter som förklaras och som kan gälla beroende på lag är följande:

1. Finansiella bidrag Producenterna betalar avgifter baserat på vikten eller antalet produkter som de släpper ut på marknaden. Avgiftsnivån beror på materialet: återvunna eller certifierat hållbara material debiteras mindre, medan material som är svårare att återvinna debiteras mer. Detta är det huvudsakliga penningflödet; de insamlade medlen används sedan för att finansiera insamling, återvinning, informationskampanjer etc.
2. Mål för insamling Producenterna (ofta genom sina branschorganisationer) måste se till att en viss andel av de produkter som de släpper ut på marknaden samlas in vid slutet av livscykeln. Exempel på detta: I Nederländerna fick organisationen "statiegeld" (pant), som finansieras av dryckesindustrin, böter när målen för flaskinsamling inte uppnåddes. Så ja, branschen betalar och PRO hanterar skyldigheten. 3. Mål för återvinning och materialåtervinning Det räcker inte med att bara samla in avfall. En viss andel måste faktiskt återvinnas till nya material, eller i vissa fall energiåtervinnas. Insamling = hur mycket som tas tillbaka. Återvinning/återanvändning = vad som faktiskt händer med det insamlade materialet.
3. Krav på utformning Producenterna uppmuntras (och i vissa fall krävs) att utforma produkter som är lättare att återvinna, återanvända eller reparera. Detta kopplar tillbaka till avgifterna: om din produkt är utformad på ett hållbart sätt betalar du ofta en lägre avgift per kilo (läs vår ESPR-artikel om du vill veta mer).
4. Rapportering Producenterna måste rapportera vad de släpper ut på marknaden och hur avfallshanteringsskyldigheterna uppfylls. Denna rapportering omfattar alla punkter ovan: hur mycket som släpps ut på marknaden (ekonomiska bidrag), hur mycket som samlas in (insamlingsmål), hur mycket som återvinns/återvinns (återvinningsmål) och hur din produktdesign uppfyller kraven.

Vad det innebär i praktiken:

Eftersom varje land har sina egna PRO-regler måste du registrera dig hos den lokala compliance-organisationen för varje produktgrupp (förpackningar, textilier, elektronik, batterier etc.) och kontrollera om du behöver rapportera baserat på företagets storlek.

Rapportera de volymer som du släpper ut på marknaden (normalt i kilo eller enheter, med hjälp av leverantörsuppgifter eller officiella referenstabeller).

Betala avgifterna baserat på material och vikt. Mer hållbara eller återvunna material kostar vanligtvis mindre.

Det finns ingen europeisk databas som har en fullständig översikt över alla PRO:s i alla medlemsländer. Kontrollera ditt lands specifika webbplats eller (för brådskande frågor) fråga Solo midocean.